Mer från Filippinerna

Har äntligen tagit mig tid att sätta mig för att uppdatera bloggen från resan till Filippinerna.

Det här inlägget kommer att handla om vårat besök på "Smokey mountains" och Makati.

Fredag den 31 Augusti

Vi hämtades upp vid 08.30 av våra vänner i AKBAYAN YOUTH.
De tog oss till de riktigt fattiga områderna i Manila. Vårt första stopp var ett litet område där husen var fallfärdiga och omgivningen var otroligt skitig. Där skulle vi träffa en kvinna som återvann plast. Efter att ha gått mellan dessa fallfärdiga hus i smala gångar kom vi fram till hennes hus. Utanför samlades det ett hav av vuxna och framförallt barn. De stod bara där och tittade på oss, 2 vita människor som trots sina försöka att inte se "rika ut", misslyckades. Vi hade gympaskor på fötterna, långa heltäckande byxor och urtvättade t-shirtar. Det var mer kläder än vad många i detta område ens ägde. Det känndes jobbigt.

Vi fick gå en rundtur i området och fick se hur stegen vid återvinningen gick till. Där är det verkligen inga maskiner som gör jobbet.

I det skitiga vattnet, som vi skulle kalla avloppsvatten, stod det några yngre män. Runt sig låg det sopor och plast som flöt omkring. Detta samlade männen in för att sen skölja och rengöra plasten. Sedan togs plasten upp och några kvinnor delade plasten och hängde upp den för att torka. Sedan skickades plasten vidare till nån fabrik eller liknande.

Jag förstår, samtidigt som jag inte förstår. Vattnen dessa män jobbade är giftigt. Det finns inte en chans i världen att kroppen mår bra efter allt för mycket tid i vattnet. Det var brunt, nästan svart. Och det är väl nog ett teken på ett dåligt, giftigt vatten?

När samtalet med kvinnan skulle börja fick jag sitta på en trasig soffa som jag trodde skulle braka ihop om jag satt mig på den, men den höll. Då kom det en liten flicka, mager och säkert jättehungrig, med stora mörka bruna ögon och bara tittade på mig. Då kändes det i hjärtat. Dessa ögon, det går inte att beskriva. Men klumpen man fick i magen, då man visste att den här lilla flickan aldrig skulle få en chans att studera, få ett värdigt liv. Det tog hårt, jävligt hårt!

Efter besöket där åkte vi vidare till "Smokey mountains".

Det är en soptipp inne i Manila. Men inte en soptipp som här hemma. Skillnaden är den att på soptippen där bor det folk. De har byggt sina hus av sopor och plankor som de hittat där. Husen var här ännu mer fallfärdiga än de på området vi besökte innan.

På den här soptippen gjorde man kol. Så rök och lukt av eld syntes och kändes överallt. Barnen hade trasor till kläder, om de ens bar kläder. De var skitiga och de hade inte tillgång till rent eller drickbart vatten. Så de måste lida av en vätskebrist som vi sällan kan uppleva.

När vi kom in på området och gick där kom det en liten kille, kanske 4 år, mot mig. Han tittade på mig med lika stora, mörka, bruna ögon som tjejen innan. Sen gick han fram till mig och rörde vid mig. Jag log mot honom och då tog han tag i min arm. Sen gick jag där, med den lilla killen runt min arm. Han bara följde med och tittade på mig hela tiden som vi gick. När vi kom fram till koleldarna släppte han taget, stannade till, log mot mig och sprang sedan iväg. Det var ett av de mest känslofyllda ögonblick i hela mitt liv. Det var då det inte gick att hålla tårarna tillbaka. Hans ögon kommer jag aldrig att glömma.

Det var då jag började tänka. Är det det enda man behöver för att göra en annan människa glad? Då kan jag ta många barn i min hand och bara gå.

Det är så jävla svårt att sitta här hemma, där allt är så jävla bra, och försöka måla upp bilden över hur det var där borta. Det går liksom inte att förklara och beskriva. Man måste ha varit där, sett allt och känt lukten för att ens få ett hum om hur det kan vara. Och även om man nu, som jag, har varit där, så går det nog ändå inte riktigt att förstå.

Vi satt med på ett möte med han som var "borgmästare" på Soptippen/området. Han förklarade att de enda de önskade sig var vatten att dricka och laga mat med. Sen var önskan om el också stor. Men önskan om vattnet kom först. På mötet när han satt och berättade om hur landets president Gloria ville riva hela området och hur de behandlade människorna som levde där grät jag igen. Att det finns så onda människor! Då började en kvinna som satt med på mötet också gråta. Hon förklarade att hon grät för att jag grät. För då hade hon förstått att jag tagit till mig av besöket där och att jag genom mina tårar hade visat att jag verkligen brydde mig om hennes folk. När hon förklarade det grät jag bara ännu mer. Det var också ett starkt ögonblick.

När mötet var slut fick jag en stor och lång kram av kvinnan och hon viskade i mitt öra, Thank you..Thank you so much...

Vi åkte vidare, helt fyllda med känslor och med tankar. Tankar som hur i hela friden ska jag kunna förklara och berätta för de där hemma om det jag sett och upplevt idag. Det kommer aldrig att gå... och finns det något man kan göra för dessa männsikor, mer konkret. Det enda jag kommer på är väl att man fortsätter engagera sig och jobba politiskt. Framförallt här hemma! För det finns inte så mycket mer kan kan göra....

Nästa stopp var på ett Day care center för handikappade barn. Det var en borgmästare i ett annat område som hade startat upp det för att ge dessa barn legitimitet. De fick tillstånd att existera och vara synliga. En helt otrolig man den här borgmästaren!

Lunch sen. Den åt vi på ett grisslakteri. Det var en av de godaste luncherna som jag åt under hela min tid på Filippinerna! Vi fick ett salt och gott kött! Bland det godaste jag har ätit. Till det serverades.... RIS! ingen nyhet..

Vi träffade han som ägde grisslakteriet och satt i möte ed honom. Vi berättade om det vi gjort tidigare under dagen och resan. Mest intressant var att prata upplevelserna från förmiddagen. Han blev helt ställd. Jag visade bilder som jag tagit och han började genast fundera om det fanns något han kunde göra.

Efter mötet och lunschen åkte vi vidare. Idag var det kontrasternas dag för oss.
För nästa stop var på Makati Greenbelth. Ett stort köpcentrum i finansområderna.

Vi möttes av stora höga skyskrapor, fina bilar, männsikor i Prada, Dolce Gabbana och Gucci kläder.
Det var helt sjukt! Att det finns så helt olika världar på så liten yta och i samma stad!

Vi gick runt lite i köpcentrumet och sen gick vi till ett muséum. Där tittade vi på Filippinernas historia och på tavlor av några av landets största konstnärer. Väldigt intressant och skönt att ta det lungt en stund efter allt man sett. Att sen få mer kunskap om deras historia var bra. Man insåg att det här är ett folk som slagit så många gånger för de sina. De har kämpat och aldrig gett upp. De finns en hel del för oss att lära av dessa människor!

Efter besöket där åkte vi vidare till ett universitet. Där träffade vi elever och aktiva medlemmar ur AKBAYAN YOUTH. de visade oss runt på skolan och vi fick träffa lärare. Men man fick inte ta in politiskt engagerade på skolan så därför fick vi ljuga och säga att vi skulle träffa elevrådet och att vi kom från en svensk organisation som jobbade mot elevråd. Och vi hade nu startat ett internationellt elevrådsprojekt. Ingen genomskådade oss och dte var väl tur. Då vet jag inte vad som hade hänt. Mötet med elverna var väldigt intressant och det var kul att lyssna på hur det fungerade med elevdemokrati på deras skola.

Middag ute med AKBAYAN YOUTH och sen tillbaka till hotellet. Dagen imorgon skulle börja tidigt med flyg till ön Mindanao i södra Filippinerna.



Fortsätter uppdateringen senare. Måste gå. Mörker kurragömma väntar!


Lev väl! Men tänk efter före!

Lugn kväll

Sitter hemma hos Ek, Ströhm och Happis. Det är en lugn Fredagskväll. Finns inte så mycket att göra här i lilla Arvidsjaur. Ser film och gör sextest på nätet. Väldigt intressant.

Måsta ta mig i kragen nu och uppdatera bloggen från resan till Filippinerna. Har lovat det väldigt länge nu. Om det inte blir gjort i helgen så gör jag det på måndag natt. För då jobbar jag och då finns det tid.

Kenny- Om vi nu har riktigt tur så kommer jag få åka till Karlstad på Palmedagarna!! Hoppas och längtar! Saknar dig lilla hjärtat!

INGAT!

Hemma igen..

Är nu hemma igen efter min vistelse på Filippinerna. Det är med blandade känslor som jag äntligen har fått kommit hem och sett min lägenhet, tagit en dusch, och andas frisk luft.

Har några dagar från resan borta i bloggen. Detta pga resor runt om i landet och ingen tillgång till internet. Men de kommer att uppdateras imorgon eller på måndag. Det har jag lovat mig själv.

Ikväll är det fest! Många man vill träffa igen och många man inte sett på ett tag.

Slutar nu för kvällen. Med lite alkohol i blodet.

puss