Synd att du är så söt...

Det här är sjuka dagar känner mig ju inte så frisk. Det är dig som alla jagar och vi tar en liten risk. Och jag kan inte sova och får inte benen att stå still. Det är svårt att leva när man vet vart hjärtat vill.

Men jag kan vara nöjd då slutar jag se allt så svart. Och jag kan glädjas åt det lilla och komma ingen vart. Man skulle njuta av vår sol och gå i skog och mark. Eller vaka över vattnet i Picassos park.


Det är så synd att du är så söt.
Det är så synd att du är så söt.
Det är så synd att du är så söt.
Det är så synd att du är så söt.
Det är så synd att hjärtat är förfört,
det slår som en feber, som allt vore kört.
Vilket otur att hjärtat är förstört.


Men nu så har du fastnat långt här inom mig. Och jag behöver bränsle som kyssar ifrån dig.
Men hur hanteras kärlek i en dålig konjunktur? Det här är sjuka dagar och det finns en enda kur.

Det är ju du som mej kan hela men du ger mig också men. Med ditt hår som är av guld och med din hud så vackert len. Jag kan då inte hjälpa att du ler som Venus själv. Varför är det bara jag som sitter ensam här ikväll?

Det är så synd att du är så söt.
Det är så synd att du är så söt.
Det är så synd att du är så söt.
Det är så synd att du är så söt.
Det är så synd att hjärtat är förfört,
det slår som en feber, som allt vore kört.
Vilket otur att hjärtat är förstört.

Jag har då tappat en och annan välförtjänt poäng i ensamhetens kalla, tomma vattendubbelsäng. Jag borde väl ha läst minst hundra sidor till men morgondagens tenta den får bli hur svår den vill.

För jag har hört att alla kommer på terminens sista fest och gissa vem som tänker bli den som dricker mest. För jag vill ärligt talat inte alls ens vara där för kärleken hos vissa ställer bara till besvär.

Det är så synd att du är så söt.
Det är så synd att du är så söt.
Det är så synd att du är så söt.
Det är så synd att du är så söt.
Det är så synd att hjärtat är förfört,
det slår som en feber, som allt vore kört.
Vilket otur att hjärtat är förstört.

Det är så synd att du är så söt.
Det är så synd att du är så söt.
Det är så synd att du är så söt.
Det är så synd att du är så söt.
Det är så synd att hjärtat är förfört,
det slår som en feber, som allt vore kört.
Vilket otur att hjärtat är förstört.

Mer från Filippinerna

Har äntligen tagit mig tid att sätta mig för att uppdatera bloggen från resan till Filippinerna.

Det här inlägget kommer att handla om vårat besök på "Smokey mountains" och Makati.

Fredag den 31 Augusti

Vi hämtades upp vid 08.30 av våra vänner i AKBAYAN YOUTH.
De tog oss till de riktigt fattiga områderna i Manila. Vårt första stopp var ett litet område där husen var fallfärdiga och omgivningen var otroligt skitig. Där skulle vi träffa en kvinna som återvann plast. Efter att ha gått mellan dessa fallfärdiga hus i smala gångar kom vi fram till hennes hus. Utanför samlades det ett hav av vuxna och framförallt barn. De stod bara där och tittade på oss, 2 vita människor som trots sina försöka att inte se "rika ut", misslyckades. Vi hade gympaskor på fötterna, långa heltäckande byxor och urtvättade t-shirtar. Det var mer kläder än vad många i detta område ens ägde. Det känndes jobbigt.

Vi fick gå en rundtur i området och fick se hur stegen vid återvinningen gick till. Där är det verkligen inga maskiner som gör jobbet.

I det skitiga vattnet, som vi skulle kalla avloppsvatten, stod det några yngre män. Runt sig låg det sopor och plast som flöt omkring. Detta samlade männen in för att sen skölja och rengöra plasten. Sedan togs plasten upp och några kvinnor delade plasten och hängde upp den för att torka. Sedan skickades plasten vidare till nån fabrik eller liknande.

Jag förstår, samtidigt som jag inte förstår. Vattnen dessa män jobbade är giftigt. Det finns inte en chans i världen att kroppen mår bra efter allt för mycket tid i vattnet. Det var brunt, nästan svart. Och det är väl nog ett teken på ett dåligt, giftigt vatten?

När samtalet med kvinnan skulle börja fick jag sitta på en trasig soffa som jag trodde skulle braka ihop om jag satt mig på den, men den höll. Då kom det en liten flicka, mager och säkert jättehungrig, med stora mörka bruna ögon och bara tittade på mig. Då kändes det i hjärtat. Dessa ögon, det går inte att beskriva. Men klumpen man fick i magen, då man visste att den här lilla flickan aldrig skulle få en chans att studera, få ett värdigt liv. Det tog hårt, jävligt hårt!

Efter besöket där åkte vi vidare till "Smokey mountains".

Det är en soptipp inne i Manila. Men inte en soptipp som här hemma. Skillnaden är den att på soptippen där bor det folk. De har byggt sina hus av sopor och plankor som de hittat där. Husen var här ännu mer fallfärdiga än de på området vi besökte innan.

På den här soptippen gjorde man kol. Så rök och lukt av eld syntes och kändes överallt. Barnen hade trasor till kläder, om de ens bar kläder. De var skitiga och de hade inte tillgång till rent eller drickbart vatten. Så de måste lida av en vätskebrist som vi sällan kan uppleva.

När vi kom in på området och gick där kom det en liten kille, kanske 4 år, mot mig. Han tittade på mig med lika stora, mörka, bruna ögon som tjejen innan. Sen gick han fram till mig och rörde vid mig. Jag log mot honom och då tog han tag i min arm. Sen gick jag där, med den lilla killen runt min arm. Han bara följde med och tittade på mig hela tiden som vi gick. När vi kom fram till koleldarna släppte han taget, stannade till, log mot mig och sprang sedan iväg. Det var ett av de mest känslofyllda ögonblick i hela mitt liv. Det var då det inte gick att hålla tårarna tillbaka. Hans ögon kommer jag aldrig att glömma.

Det var då jag började tänka. Är det det enda man behöver för att göra en annan människa glad? Då kan jag ta många barn i min hand och bara gå.

Det är så jävla svårt att sitta här hemma, där allt är så jävla bra, och försöka måla upp bilden över hur det var där borta. Det går liksom inte att förklara och beskriva. Man måste ha varit där, sett allt och känt lukten för att ens få ett hum om hur det kan vara. Och även om man nu, som jag, har varit där, så går det nog ändå inte riktigt att förstå.

Vi satt med på ett möte med han som var "borgmästare" på Soptippen/området. Han förklarade att de enda de önskade sig var vatten att dricka och laga mat med. Sen var önskan om el också stor. Men önskan om vattnet kom först. På mötet när han satt och berättade om hur landets president Gloria ville riva hela området och hur de behandlade människorna som levde där grät jag igen. Att det finns så onda människor! Då började en kvinna som satt med på mötet också gråta. Hon förklarade att hon grät för att jag grät. För då hade hon förstått att jag tagit till mig av besöket där och att jag genom mina tårar hade visat att jag verkligen brydde mig om hennes folk. När hon förklarade det grät jag bara ännu mer. Det var också ett starkt ögonblick.

När mötet var slut fick jag en stor och lång kram av kvinnan och hon viskade i mitt öra, Thank you..Thank you so much...

Vi åkte vidare, helt fyllda med känslor och med tankar. Tankar som hur i hela friden ska jag kunna förklara och berätta för de där hemma om det jag sett och upplevt idag. Det kommer aldrig att gå... och finns det något man kan göra för dessa männsikor, mer konkret. Det enda jag kommer på är väl att man fortsätter engagera sig och jobba politiskt. Framförallt här hemma! För det finns inte så mycket mer kan kan göra....

Nästa stopp var på ett Day care center för handikappade barn. Det var en borgmästare i ett annat område som hade startat upp det för att ge dessa barn legitimitet. De fick tillstånd att existera och vara synliga. En helt otrolig man den här borgmästaren!

Lunch sen. Den åt vi på ett grisslakteri. Det var en av de godaste luncherna som jag åt under hela min tid på Filippinerna! Vi fick ett salt och gott kött! Bland det godaste jag har ätit. Till det serverades.... RIS! ingen nyhet..

Vi träffade han som ägde grisslakteriet och satt i möte ed honom. Vi berättade om det vi gjort tidigare under dagen och resan. Mest intressant var att prata upplevelserna från förmiddagen. Han blev helt ställd. Jag visade bilder som jag tagit och han började genast fundera om det fanns något han kunde göra.

Efter mötet och lunschen åkte vi vidare. Idag var det kontrasternas dag för oss.
För nästa stop var på Makati Greenbelth. Ett stort köpcentrum i finansområderna.

Vi möttes av stora höga skyskrapor, fina bilar, männsikor i Prada, Dolce Gabbana och Gucci kläder.
Det var helt sjukt! Att det finns så helt olika världar på så liten yta och i samma stad!

Vi gick runt lite i köpcentrumet och sen gick vi till ett muséum. Där tittade vi på Filippinernas historia och på tavlor av några av landets största konstnärer. Väldigt intressant och skönt att ta det lungt en stund efter allt man sett. Att sen få mer kunskap om deras historia var bra. Man insåg att det här är ett folk som slagit så många gånger för de sina. De har kämpat och aldrig gett upp. De finns en hel del för oss att lära av dessa människor!

Efter besöket där åkte vi vidare till ett universitet. Där träffade vi elever och aktiva medlemmar ur AKBAYAN YOUTH. de visade oss runt på skolan och vi fick träffa lärare. Men man fick inte ta in politiskt engagerade på skolan så därför fick vi ljuga och säga att vi skulle träffa elevrådet och att vi kom från en svensk organisation som jobbade mot elevråd. Och vi hade nu startat ett internationellt elevrådsprojekt. Ingen genomskådade oss och dte var väl tur. Då vet jag inte vad som hade hänt. Mötet med elverna var väldigt intressant och det var kul att lyssna på hur det fungerade med elevdemokrati på deras skola.

Middag ute med AKBAYAN YOUTH och sen tillbaka till hotellet. Dagen imorgon skulle börja tidigt med flyg till ön Mindanao i södra Filippinerna.



Fortsätter uppdateringen senare. Måste gå. Mörker kurragömma väntar!


Lev väl! Men tänk efter före!

Lugn kväll

Sitter hemma hos Ek, Ströhm och Happis. Det är en lugn Fredagskväll. Finns inte så mycket att göra här i lilla Arvidsjaur. Ser film och gör sextest på nätet. Väldigt intressant.

Måsta ta mig i kragen nu och uppdatera bloggen från resan till Filippinerna. Har lovat det väldigt länge nu. Om det inte blir gjort i helgen så gör jag det på måndag natt. För då jobbar jag och då finns det tid.

Kenny- Om vi nu har riktigt tur så kommer jag få åka till Karlstad på Palmedagarna!! Hoppas och längtar! Saknar dig lilla hjärtat!

INGAT!

Hemma igen..

Är nu hemma igen efter min vistelse på Filippinerna. Det är med blandade känslor som jag äntligen har fått kommit hem och sett min lägenhet, tagit en dusch, och andas frisk luft.

Har några dagar från resan borta i bloggen. Detta pga resor runt om i landet och ingen tillgång till internet. Men de kommer att uppdateras imorgon eller på måndag. Det har jag lovat mig själv.

Ikväll är det fest! Många man vill träffa igen och många man inte sett på ett tag.

Slutar nu för kvällen. Med lite alkohol i blodet.

puss

Visit in Laguna Victoria, Philippines!

Borjade dagen med en redig frukost. Havregrynsgrot, toast och juice. Lika gott som hemma.
Blev lite overvantad nar Angie inte dok upp vid 08.00. Det drojde nastan tills kl 08.45.

Vi satt oss i var egna minibuss och borjade en tre timmar lang resa ner till en provins soder om Manila/Quezon City, den kallades Laguna Victoria. Dar skulle vi traffa de lokala AKBAYAN YOUTH Manniskorna.

Resan dit var valdigt givande. Man sag hela tiden kontrasten mellan fattig och rik. En sekund kunde du se en skyskrapa och nasta stund sag du ruckel som inte ar vardigt boeende aven for de fattiga. Det vara stora reklamskyltar for att symbolisera konsumtion och kapitalism, nar man nasta stund undrade vilka som hade rad att kopa det.

Jollibee, Mc Donalds, KFC fanns overallt. Stora snabbmatskedjor, placerade i varje gathorn.

Det marktes ocksa i luften nar du kommit ut mer pa landet. Antligen kunde du se en glimt av solen och inte bara moln av avgaser. Man kunde kanna skillnaden och det var skont att andas relativt ren luft ett tag, Landsbyggden var otroligt vacker. Fina stora landskap och risfalt som spred sig i langa strackor. Exotiska trad och ett och annat hus.

Framme i Laguna Victoria traffade vi de lokala ungdomarna. Motet var lite stelt i borjan men det gav med sig allt eftersom. Vi bjods pa lunch, anka, flask och ris med goda saser och efter lunchen gjorde vi ett besok pa en arbetsplats.

Vi besokte en ank farm. Agaren hade kom fran sverige, hade bott i danmark och jobbade tidigare som sjoman. Han hade under sin tid som sjoman traffat en filippinska som sedan blev hans fru. Han flyttade hit till Filippinerna for 15 ar sedan for att starta farmen tillsammans med frun. De har hunnit fa tre barn, den aldsta 15 och den yngsta 7. Nasta ar har de planer pa att skicka den aldsta dottern till Sverige, detta pga det farliga laget har i Filippinerna. Det finns mycket att saga om den har mannen Tonni. Han var valdigt speciell. Men inget som jag vagar skriva har efter som att han kanske kan hitta mig har pa bloggen. Det ar saker som jag kommer beratta om nar jag kommer hem.

Vi akte efter vart besok pa farmen till deras kommun hus. Dar traffade vi sekreteraren och mannen som stod pa 1: plats pa listan till kommunfullmaktige i Laguna Victoria. Ett kort mote dar bara det viktigaste blev sagt. Vi fick veta att dar har man mote varje vecka med kommunfullmaktige.

Vi akte vidare fo att titta lite pa en annan by. Dar fick vi se en valdigt gammal katolsk kyrka. En vacker kyrka. Vi at lite middag, en tradionell ratt som jag tyvarr glomt namnet pa. Men gott var det.

Pa vagen hem stannade vi till pa en gard dar man gjorde vin av kokosnotter. Vi fick smaka och efter det skulle inte jag kalla det vin. Det smakade ren sprit! Inte alls gott. Vi stannade ocksa pa en affar som salde lite mer tradionella saker. Synd bara att man inte far ta med sig allt for mycket tillbaka till Sverige. For dar hittade jag massor som jag egentligen ville kopa.

Innan vi skulle bege oss tillbaka till Quezon city/Manila stannade vi till hemma hos en man som akt med oss under dagen. Han bodde i ett valdigt fint och stort hus som var relativt valgjort. Dar satt vi och pratade lite och at lite snacks.
Sen begav det sig tillbaka mot Manila och vart hotell.

Under dagen har vi ocksa hunnit med att prata om de lokala problem som de stoter pa. Vi pratade om hur man kunde fa unga manniskor att engagera sig ovh viljan att organisera sig. De namnde lite om deras lokala val som halls i slutet av oktober och lite on kampanjen de ska driva infor valet. Valdigt intressant mote!



Lite andra sma saker..

Jag har aldrig hukat sa manga ganger nar jag gott pa toaletten som nu. Det ar nog inte meningen att man ska sitta ner. Sen saknar nastan alla toaletter papper och spolfunktion finns inte. Sa det gar inte att skita heller. Man far halla sig hela dagen tills man ar tillbaka pa hotellet. Och ibland ar det riktigt svart.

Nar man aker runt i minibussen, med fonsterna oppna, kanner man sig som en apa i bur. Folk stannar upp och tittar. Men de ler mot en och man ler tillbaka. Sa det ar inte som kanslan nar man ar i tex Turkiet och man hellst av allt skulle vilja sjunka genom jorden. Det ar en annan typ av kansla har. En vanligare kansla. Mer karleksfull.

Sen anvander man inte kniv nar man ater. Man har sked och gaffel till allt. Det ar svart att ata nar man inte klarar av att dela kottet. Men vi lar oss!

Imorgon blir det besok i Metro Manila. Vi ska besoka lite slummomraden och ett museum samt titta i de fina finansdistrikten. Sa dagen imorgon fylls med annu fler och tydligare kontraster an vad vi hittills sett. Spannande men samtidigt lite skrammande.

Nu ar det sova som galler!

Ingat- Filippinskt ord for TAKE CARE!

More from Manila...

Idag vaknade jag innan klockan ens hade ringt. Duschade i en dusch med droppar istallet for sprut. (Dagens I-lands problem.) Men det ar himla svart att skolja haret som ar fullt med balsam om det inte ar lite fart pa stralen.

Gick sedan ner och at frukost. Det blev toast med butter and jam. En omelett med ost och lite bacon. En helt ok frukost, men imorgon blir det nog havregrynsgrot. Kanns mer mattande.

09.45 bar det ivag till AKBAYANs hogkvarter har i Manila. Ett ratt fint hus med fin planlosning iaf. Dar skulle vart forsta mote hallas. Vi fick traffa "Etta" En kvinna som suttit i parlamentet for AKBAYAN, men som nu blev tvungen att avga nar de forlorade platser i valet 2007. En otroligt glodande dam. Vi fick lyssna pa henne nar hon berattade om valet och om vad de larde sig genom forlusten. Har kommer nagra viktigta punkter. (for manga kanske gamla, for vissa nya)

- Partiet maste organisera och mobilisera sin rostbas och se till att de rostar.
- Alla i partiet maste gora sin laxa och grava djupare for en battre analys.
- och det ar otroligt viktigt med en lokal forankring.

"Etta" pratade ocksa om myglet kring valet. Alla roster,inte bara AKBAYANs, raknades inte. De "tappades" bort i systemet. Dagen innan valet avslojades det att manga valjare blivit mutade till att rosta pa det sittande regeringspartiet. Da kan man genast se en likhet med Sverige dar Moderaterna lovade guld och grona angar. Man skulle fa mer i planboken och de skulle vara det nya arbetarpartiet. Nu ett ar efter valet ser vi resultatet och manga har nu konstaterat att det var Bull shit!

Hon berattade ocksa om hur USA bygger upp en militarbas har pa filippinerna. Men det doljs genom att kalla det for "Medical and dental helthcare center". Detta for att dte ska lata bra hos manniskorna.

Att den sittande regeringen har motarbetar sitt land ar latt att forsta nar det tror att en losning for att bekampa fattigdom ar att lata andra lander komma hit och oppna gruvor. Det skulle vara battre om man har i landet utbildade personal och lata lokala foretag oppna gruvorna istallet. Pa sa satt skulle mer av tillgangarna ga till landet och inte till en rik, vit mans ficka. Som inte bryr sig om landet, utan om vinst.

Vi diskuterade ocksa utbildning och den hoga arbetslosheten.
Har i Filippinerna ar det 51% som gar i grundskolan.

Sager vi att det ar 10 st... sa gar..

6 st fardigt med godkanda betyg.

av de 6 gar

4st vidare till gymnasiet

av de 4 gar

2st vidare till college/university

Det ar helt sjuka siffror.

Av de som borjar College/university ar det 25% som hoppar av.

Angaende lararnas situation ar det mycket allvarligt. Landet saknar ca 10-13 000 larare. Lararna pa grundskolan har ca 44 elever/klass och manga klassrum ar inte storre an 15 kvadratmeter. "Etta" har lagt ett forslag om att lararna ska fa risktillagg for sitt yrke. Ofta ar det hemska forhallanden de maste dras med. Skolan de undervisar i kanligga hogt upp pa ett berg och lararen maste da passera klippor, vattendrag,knappt framkomlig terrang. Och detta pa ryggen av en hast! Tyvarr haller inte regeringspartiet med, men hon har lagt in sitt veto.

"Etta" sager att den storsta malgruppen for AKBAYAN under nasta val ar studenter och unga. Och de maste na folket innan innan de blir korrupterade.

Enligt en undersokning har i Filippinerna,ang. ungas framtid ser det morkt ut. Storre delen av de unga vill emigrera fran landet. framst till USA och Mellanostern. De utbildar sig till sjukskoterskor och sen flyttar de for att tjana pengar och det ar inte manga som valjer att flytta tillbaka.

(Kan liknas med Sverige till stor del nar manga valjer att flytta fran landsbyggden in till de stora staderna for de tror att graset ar gronare pa andra sidan)

10% av den Filippinska befolkningen har emigrerat.
(Liknar Sverige nar 1/3 emigrerade till USA under slutet av 1800- och borjan av 1900-talet)

Under det har motet larde jag mig en hel del om den Filippinska politiken och dess funktion. Och "Etta" ar en grym forebild for manga unga Filippiner.

Efter 2 intensiva timmar var det dags for LUNCH! En god sadan med flask och ris och farsk frukt.

Sen satt vi med Percy och gick igenom vart program for vistelsen har nere. Ett spackat men intressant program.

Kl 13.00 startade vart nasta mote med AKBAYAN EXECOM. Dvs AKBAYANs VU.
Ett intressant mote dar mycket redan hade sagts av "Etta". Darfor orkar jag inte skriva mer om det just nu.

Vi hade kl 16.00 ett mote med The People's House. Dar vi fick information om folkets hus har i Manila som vi varit med och sponsrat. Men nu var jag valdigt trott efter en hel dag av koncentration for att forsta engelskan.

Senare under kvallen/eftermiddagen traffade vi AKBAYAN YOUTH. En trevlig traff med trevliga manniskor. Dar vi mest gick igenom programmet en gang till.

Dar efter foljde de med till ett SUPER MALL for lite shopping. Hittade lite smasaker men vantar till nasta tillfalle for att shoppa mer!

Imorgon aker vi till Laguna, en provins har pa den storsta on i Filippinerna. Ska bli spannande och forhoppningsvis hinner jag blogga lite imorgon ocksa.

Men nu ska jag sova. Det ar sent har.

Ha det bra! Take care!

Ps. Madde lite daligt nar jag handlade nattmat pa McDonalds och nar jag kom ut kom det barn som tiggde pengar men jag gick bara forbi. Men vi har fatt order om att inte ge barnen nagot. Ds.

Framme pa Filippinerna

Har efter manga timmar pa olika flygplan antligen kommit fram hit. Och visst ar det en helt annan standard har an hemma. Det syns verkligen att det har landet ar fattigt. Skrap langst med gatorna, skrotiga bilar men an sa lange inga tiggarbarn.

Samtidigt ser man spar av kapitalismen. McDonalds och Coca Cola for att namna nagra namn pa stora kedjor av kapitalistiska varumarken.

Resan hit var seg. Det tog tid och det var svart att sova pa planet. Men flygvardinnorna var fint kladda i landsenlig kladsel. Och vi serverades god mat.

Men sen kommer jag i ett notskal. det borjade med att jag fick sitta helt sjalv. alla andra satt vid varandra en del langt fram i planet och de andra langt bak. Men inte jag. Jag hamnade vid ett valdigt osocialt par.
Sen nar vi skulle landa i Bangkok sa inser jag att mina sandaler ar borta. Hittade dem inte vid min plats och hade ingen aning om vart jag hade lagt dem. Sa nar vi var de sista pa planet sa hittade vi dem tillslut. De fanns vid de andras platser, dar jag hade suttit en stund for att prata med Hannah och Susanne. Men jag hade inget minne av att jag lamnat dem dar.

Sen val inne pa flygplatsen gar vi pa ett plant rullband och vad hander? Jo, ida ser inte nar det tar slut och dimper i backen. Alla skrattar inkl jag sjalv. Det maste vara jag av alla manniskor som lyckas med en san sak. Men som tur var gjorde jag min inte illa.

Vi vantade i nagra timmar i Bangkok for att sen aka vidare till Manila.

Hela den resan sov jag. Vaknade snabbt till for att ata lite, men sov sen vidare.

Framme vid hotellet, efter en hemsk biltur, fick vi vara rum och tittade snabbt till dem. Sedan gick vi och at pa Pannkakehouse. Vi at tacos, pannkakor och vafflor. Sjukt gott! Vi passade ocksa pa att handla lite pa 7eleven.

Efter det fanns det tid att tillbringa pa rummet. Men jag och Hannah valde istallet att ga pa spa!
Och det var sa grymt skont! Nu har man en helt ny kropp. Ska hinna med fler spa behandlingar innan resan ar over.

Det blev dock ont om tid. Behandlingen tog ca 1.5 timmar och nar den var klar hade vi 7 minuter pa oss att gora oss fardiga for den stora valkomstmiddagen med systrar och broder fran AKBAYANS olika led. En helt underbar middag med underbara personer. Vi at gott och sjong karaoke och nu sitter jag pa ett internet Cafe med Patrik, den andra SSUaren fran uppsala.

Vi ska alldeles snart ga och lagga oss. For har ar klockan nu 23.15. Sa snart ar det en ny dag har och ni dar hemma har nagra timmar kvar av den 28 augusti 2007.

Take care!