Hjälp mig

Ju mer jag tänker på det desto klarare blir det för mig. SSU har nog förstört mig mer som person än hjälpt mig. Inom vissa områden i alla fall. Hade jag aldrig valt att gå med i ssu hade jag förmodligen inte varit lika principfast. Jag hade inte varit lika hård och förväntat mig speciellt mycket av folk. Jag hade inte orkat ta åt mig för vissa småsaker och jag hade definitivt inte haft sånna problem med att veta vilka "vänner" man kan lite på eller inte. Jag hade kunnat vara helt omedveten om allt vad politik var, jag hade förmodligen provat på att jobba i Norge, rest lite, kanske haft en pojkvän som jag ville spendera tid med, jag hade kanske kommit på vad jag hade velat plugga och gjort det, jag hade kanske haft det där tjejgänget som alla runt omkring verkar ha och aldrig släppa, Jag hade nog inte varit så bitter och förbannad på saker som inte är lika självklara för andra som för mig själv, ja det finns nog en hel del saker som jag hade gjort annorlunda om inte SSU hade kommit in i bilden.

Samtidigt tänker jag på de saker som jag aldrig hade gjort utan SSU. Jag hade aldrig fått åka till israel/Palestina, Filippinerna, Spanien, gotland osv, Jag hade inte träffat vissa delar av min bekantskapskrets, Aldrig flyttat till GBG(vad jag tror). Jag hade nog aldrig gjort lumpen heller tror jag. Självklart finns det säkert fler saker som jag aldrig hade gjort utan SSU.

Men trots det kan jag ändå inte riktigt känna mig helt nöjd. Jag vet inte om jag känner att det är och har varit värt det. En känsla som skrämmer mig rätt mycket.
För visst är livet lättare för någon som inte hela tiden möts av falskhet, strategitänk, samhällsstrukturer, patriarkat, knivar i ryggen, ansvarslösa människor m.m. Man har hela tiden krav på sig att vara duktig, påläst, engagerad, ansvarsfull, organisatorisk, kreativ, flexibel, pålitlig, en spelpjäs i spelet, överordnad/underordnad, röstboskap, framtidshopp. Inte konstigt att många redan gått i väggen och ännu konstigare att inte jag redan åkt dit flera gånger av prestationsångest.

Samtidigt har jag nu ett jobb tack vare detta. Ett jobb som jag ibland älskar och ibland hatar.

Men det rycker i mig. Speciellt när jag omringas av människor som får mitt fokus att hamna i andra banor, när de egentligen är snälla som pushar mig i den riktning som jag kanske egentligen vill gå men inte klarar av just nu. Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. Klona mig, dela mig! Få mig att må bra för de val jag har gjort!