Tittar på youtube och ser massor av klipp på stunder fyllda av kärlek i filmernas värld. Varför kan verkligheten aldrig ens vara i närheten av filmernas värld? Varför kan inte ens egna liv vara precis som i ett skådespel där alla problem är ytliga och lätta att rubba på, där man helt otippat får en hel kärlekslåt sjungen till en, där tönten får den coola och där grodan man kysser förvandlas till en prins, där två främlingar möts och sedan ser varandra djupt in i ögonen för att sedan sjunka in i en djup kyss fylld av värme och kärlek... Varför kan livet aldrig vara så enkelt?
Det behöver inte vara för evigt, det kommer förmodligen inte vara för evigt. Men tänk om det bara fick vara för en liten, liten stund. Bara för en kväll. När två människor möts, när ljuv musik uppstår från ingenstans, där två i ett helt sällskap helt plötsligt bara kan känna sig som om de var de enda människorna som står där just då. Som om att ingenting annat spelade någon roll. Det fanns inga problem, inget som kunde förstöra och inget som kunde dela på dessa två människor.
……………………….
VÄLKOMMEN TILL VERKLIGHETEN IDA!!!
DET HÄNDER ALDRIG!!!
Enda sättet att komma det nära är väl att börja med teater igen. Men då är det ju fortfarande bara en del av ett skådespel. Men jag skulle nog vara grym på att ta fram rätta känslan!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Ge inte upp Ida, det hände juh mig. Jag hittade juh min Isak en kväll i Norsjö (av alla ställen) o aldrig har nått känns så rätt som då! :)
O det gör det fortfarande för den delen! :)
//stina
Skicka en kommentar