Jag vet inte längre om jag vill kalla mig feminist. Min tro på starka kvinnor försvinner mer och mer för varje dag. För många gånger har jag sett hur starka tjejer runt om i världen trycks ner och försvinner. Allt för många gånger tystas tjejerna ner för att de har en annan åsikt. Allt för många gånger har jag hört män som stått och pratat om hur viktigt det är att tjejer får ta plats och att de måste lyftas upp men när det kommer till verkligheten så håller inte männen den linjen.
Det tråkiga är ju att tjejerna köper det. De låter sig tystas ner, de låter sig själv byta åsikt för att passa in i mallen och de ställer, trots allt motstånd, alltid upp för männen.
Att vi inte kommit längre är ju förjävligt!
Det går inte att kämpa ensam. Och just nu känns det som att jag står där själv, mitt i krigslinjen, och kämpar för något som jag ändå nästan slutat tro på.
Kanske bäst att sträcka upp armarna och ge upp...?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Nej Ida hade det inte funnits sånna som du så hade vi inte vart halvvägs där vi är idag! och jag kanske kan ge dig en liten krydda kämpar vilja! jag tog tag i min femenism och gjorde slut med min karl för att han inte behandlade mig tillräckligt bra! så nu jäklar ska vi fortsätta kämpa om de så ska bli du och jag kvar på jorden! Keep stand up and fight girl!
Skicka en kommentar