Vart fan har alla underbara och bra människor tagit vägen?

Ibland undrar jag om jag verkligen är så speciellt bra på att välja min vänner. Det är flera gånger som jag slås av den tanken. För många av mina vänskapsrelationer handlar om att jag ger, ger och ger. Men jag får nästan aldrig något tillbaka. Jag vet inte hur många gånger som jag åkt runt i Sverige för att hälsa på mina vänner. Men jag kan ärligt talat inte nämna någon som hälsat på mig. Vilket inte känns speciellt bra. Jag kommer ihåg tiden i Skellefteå. Jag bodde där tre år och knappt då hade min "vänner", får jag väl säga, tid att komma och hälsa på. Det handlar om de kompisar som då bodde kvar i Arvidsjaur och i resten av Norrbotten. Och det är ändå bara 12 mil mellan Arvidsjaur och Skellefteå. Bussar går på fredagarna, lördagarna och söndagarna. Men inte gick dte ändå. Men dte var aldrig problem med att åka till Piteå eller Luleå. Det gjorde man lite titt som tätt.
Sen bodde jag i Stockholm ett tag, ingen som hade möjlighet att ta sig dit heller, även om de hela tiden sa att dte skulle vara så jävla roligt att komma och hälsa på. Istället åkte jag upp för att kunna träffa dem.
Lumpen i skövde räknar jag inte. För det hade aldrig gått att få någon som hälsade på.
Mina första två månader i göteborg räknar jag inte heller.

Jag vet inte vad som är problemet riktigt. För varje gång man träffar dem så är det så jävla noga med att berätta hur mycket de tycker om en och att vi bör ses oftare. Men nu på senare dar har jag insett att det bara är bullshit! Det handlar egentligen om att jag måste offra mer tid och pengar på att vi ska kunna ses. För de har inte i tanken att lägga ner varken tid eller pengar.

Min vision är att i vänskap så ger man och tar man. En vänskapsrelation handlar inte om att det är en människa som offrar allt och den andra bara är. Det handlar om att hitta en jämn nivå i vänskapen där båda känner att de kan ge och ta utan att det ska kännas onaturligt. För onaturligt är vad det har börjat kännas för mig. Jag känner inte längre lust i att träffa vissa, prata med dem och låtsas att vi är så "himla" goda vänner. För hade det varit så så hade det inte bara varit jag som ringde, skickade sms, skrev ett mail, bokade upp en träff när jag väl var hemma, inte bara jag som undrade hur de mår, hur de har det o.s.v.

Jag är less på att det alltid är jag som tar ledigt, jag som gör om min planering och jag som ser till att det i slutändan fungerar att ses. Jag är så less att jag snart spyr och går i graven.

Precis samma känsla har jag haft för SSU. Ett tag kändes det som att det bara var jag som offrade tid. Ingen annan tog ledigt, ingen kunde ens offra någon timme för att komma och hålla ett kurspass. Det var efter 5 veckor med varje helg uppbokad för SSU aktiviteter som det brast. Aldrig mer skulle jag lägga någon tid och energi på allt som hade med SSU att göra. För folk skulle fan få lära sig att inte ta mig förgiven. Det skulle inte anta att Ida skulle fixa det. Att Ida kunde ta ansvar över den kurshelgen.

Lite samma känsla har jag gentemot mina vänner. Jag måste sluta vara så jävla schysst. Folk ska fan sluta ta mig för given och anta att jag alltid är den som håller en kontakt i liv. Det låter kanske hårt. Men jag börjar bli jävligt less nu.

Bara en sån sak som att lämna en jävla kommentar på bloggen när man läst den. Det tar inte alls lång tid, men det är ett jäkla stor bevis på att man kanske bryr sig lite iaf! Sen om man tar och skickar ett sms eller ännu bättre ringer så gör det ju inte saken sämre precis.

Det värsta är ändå när man själv ringer och det personen säger är
- Ida, vad kul att höra av dig!! Det var så länge sedan!

Jag har slutat ta det seriöst. För om de verkligen hade menat det så finns jag inte längre bort än ett samtal eller ett sms. Och har de inte tänkt tanken på att de själv kan ringa så har de nog inte ens tänkt på så mycket annat heller. Men säg då för guds skull inte att det är kul att höra av mig och att det var länge sedan sist! Och låt absolut inte förvånad. För det får mig bara att vilja spy och sen lägga på!

Nu har jag sagt mitt. I mångas ögon kanske lite för mycket. Men sanningen svider! Och tar ni åt er så vet ni att jag har rätt i det jag skriver! Och det bästa då är väl ändå att göra något åt saken?!

Vart fan har alla underbara och bra människor tagit vägen?