Jag lever! Jag lever!

Det är ett under att jag lever idag. Med tanke på de resor som gjordes igår med Andreas. I tre dagar har vi nu städat expen. Det blev en hel del skräp som skulle kastas. Så igår tog vi oss till återvinningscentralen. Den första ÅVCn var stängd, så vi fick köra till en annan som låg i Alelyckan. Andreas må ha haft körkort i snart 5 år och vissa stunder gick det rätt bra. Men samtidigt kan jag förstå min mamma när hon skulle övningsköra med mig. Idag är hela mitt huvud tjockt. Hela min kropp är stel och ömmar efter all spänning. Precis som mamma beskrev sin kropp efter ett körpass med mig. För det var ibland lite skarpa kurvor, plötsliga inbromsningar och inte alltid koll vid filbyten och inkörningar i rondeller.

Det var tre svängar tur och retur och det gick väl bättre och bättre för varje gång när man började kunna vägen. Men samtidgt i all rädsla så kunde jag inte hålla mig. Jag skrattade vissa stunder så att jag nästan grät. Men det är en vanlig reaktion från mig, jag brukar skratta när jag är rädd.

Gårdagens reaktioner var precis desamma som när jag och Elin körde skoter till och från Vittjokk. Tre gånger under vägen tillbaka till samhället höll det på att gå riktigt illa. En gång i en vägöverfart, en gång nästan i ett träd och sista gången ett oförberett hopp som verkligen såg till att det pirrade lite extra i magen.
Och jag skrattade, jag skrattade och jag grät i allt skratt!

Men det var riktigt roligt igår! Om inte annat så fick man ju se en hel del av Göteborg som man annars aldrig skulle ha sett! Så tack Andreas för den guidade turen!(som kändes som ett åk i en berg- och dalbana)


Trots att jag igår när jag kom hem var helt slut, så kunde jag inte lägga mig utan att läsa lite i min bok. Har hunnit passera hälften nu. Och jag mår lite dåligt när jag tänkter på att boken snart är slut. Hoppas att det kommer en uppföljare eller att min nästa bok är i samma stil. För den här boken är helt gudomlig!