Relationer och sms

Idag när jag väntade på bussen mot Partille så satt det en tjej på kanske 18 år vid fönstret. Hon pratade med hennes pojkvän. Det var lätt att lista ut.för hela första tio minuterna satt hon och försökte förklara att ingenting hade hänt, att de inte hade gjort något och att han i luren måste ha missuppfattat allt. Efter tio minuter så harklar hon sig. Tårarna börjar rinna. Hon frågar då vad hon ska göra då. Ska jag åka hem? Vill du att jag åker hem igen? Plötsligt brister det. Tydligen fick hon svaret att hon inte skulle stanna utan ta första bästa buss eller tåg hem. Hon grät och grät. Försökte än en gång förklara hur det egentligen låg till. Hon tittar på mobilen och jag märker att han i luren har lagt på. Hon harklar till några gånger, ser sig omkring lite. Jag ser fler tårar komma rinnande ur hennes ögon.

Just i det ögonblicket skulle jag bara vilja gå fram till henne. Ge henne en kram som var fylld av värme och säga till henne att ingen kille är värd att gråtas för. Få henne förstå att det är än för tidigt att hitta den man vill och har tänkt leva sitt liv med. Att jag förstår hur jävligt det känns men ändå få fram att det inte är värt det. Ska man ha en pojkvän så ska han förtjäna att vara ens pojkvän. Han ska göra dig glad och tro på dig. Han ska visa tillit och förståelse och han ska kunna lyssna på dig. Han ska absolut inte få dig att gråta och få dig att känna sig värdelös! Då har han inte förtjänat dig!

Samma sak gäller i förhållanden där man hela tiden ställer ultimatum till varandra. Om inte jag... får inte du... eller gör du det... så kommer jag att göra det här...

Är det verkligen ett bra ock lyckat förhållande då? För ska ett förhållande grundas på en massa regler som man sätter upp hela tiden. Är man tillsammans ska väl vissa saker bara vara självklara? Inte så att jag måste styra den andra och säga vad de får och inte får och sen hota med att göra något mot den andra om den nu skulle bryta mot någon regel. Det blir ju ett förhållande fyllt av härskartekniker. Framförallt härskartekniken dubbelbestraffning.

Damn if you do! Damn if you don't!

Är det verkligen det man ska leva efter i ett förhållande?

Men egentligen, vem är jag att berätta hur det ska vara och inte vara. Det är längesedan jag hade ett seriöst förhållande. Vilket beror tillstor del på detta. Jag vet inte om jag har tänkt utsätta mig för allt vad det innebär med att ha ett förhållande, inte än på ett tag. För jag hatar att hamna i situationer där jag rubbas känslomässigt. Vilket ett förhållande just nu skulle göra. Men man vet ju aldrig. Helt plötsligt står drömprinsen bara där. Det är ju något som man inte kan veta innan det väl händer.



Sen blir jag bara så fundersam. Finns det någon baktanke med de sms som jag fått på senaste tiden? För det var den mest otippade människan som skriver dem och en människa som jag aldrig riktigt har vetat vart den stått. Så just nu förstår jag verkligen ingenting!